theworldjuststopped

Jag är tydligen en jobbig tonåring, idag gjorde jag nämligen ett roligt fynd långt ner i mor mins byrålåda (varför jag rotade runt i den kanske du undrar nu, ja det kan du gott få fundera över).

"tonårsliv - HANDBOK FÖR FÖRÄLDRAR MED TONÅRINGAR" av Helena Gustafsson och Maria Stephenson

Vad är nu detta? Tänkte jag och ägnade en stund på att bläddra lite i den färgglada boken, det var en rolig stund. "Ibland går det inte att komma överens med tonåringen, hur klok och förståndig du än tycker att du försöker vara. Plötsligt står ni där och skriker åt varandra och i värsta fall låter du lika omogen som tonåringen." Vaddå "i värsta fall"? "varje gång" skulle jag säga!

Men jaha. jag måste väl erkänna att man inte är för lätt alla gånger, men vilka är då dessa två kvinnor som vet så mycket om tonåringar att de vågar ge ut en bok om ämnet? Efter att ha googlat deras namn fick jag fram följande fakta:

1. Helna är en psykolog och Maria är Kurator (bägge hör alltså till kategorin människor som skrämmer mig mest, "Personer som förstår mer om det du tänker än dig, redan innan du hunnit tänka!")

2. Boken kostar 162kr på adlibris.se, det är alltså så mycket som det är värt att kunna kommunicera med sin tonåring, ynka 162 svenska kronor, hade en vag förhoppning om att jag var värd lite mer, men icke!

Som en "tonåring som genomgår en yttre och inre förändring" vill jag avsluta detta inlägg med några kloka ord av Sokrates

"Av naturen härmar barnen sina föräldrar, trots deras försök att lära dem bra uppförande"

Pussen

Ett tämligen enkelt problem att lösa kan tyckas för vissa, för andra inte. Personligen tycker jag att det är  extremt svårt, jag har liksom en tendens till att aldrig vara riktigt nöjd med någon (och nu bortser vi ifrån den simpla detaljen att jag är en jobbig idiot som är näst intill omöjlig att ha ett längre förhållande med... nu ser vi på saken ifrån mitt perspektiv) jag kan hitta fel på alla, men vem kan inte det, ingen är ju perfekt trots allt...

Men nu ter det sig så att jag hade hittat en liten pöjk som var så nära perfekt man kan komma (alla smarta inser att det förhållandet är slut nu, tyvärr) Det var, såklart, lilla jobbiga jag som kvaddade det, ibland undrar jag varför just jag ärvde alla "idiot-gener", min bror fick alla vettiga gener och jag fick gå ut med slasken... när ska det visa sig positivt att vara yngst? men för att återgå till ämnet, när förhållandet gått och lagt sig för att aldrig mera vakna så ringde jag, totalt förstörd, till en gammal vän ("vi har kännt varandra sedan urminnestider"-gammal) och för att muntra upp mig sa hon;
"men kom ihåg att killar är som bussar, missar man en så tar man nästa!"
Det där har jag funderat på väldigt mycket på sistonde, vad händer om jag inte vill bara "byta buss", tänk om jag vill, likt en snigel, i lugn och ro maka mig fram mellan de olika stationerna? I lung och ro utforska livet, utan att behöva oroa mig för att jag inte har någon partner, för visst kan jag ta nästa buss, men jag har inte bråttom någonstans, jag kan gott stå en stund på busshållplatsen och fundera.



Hade

Min käre vän säger:

men idioten borde dö...

Jag säger:

mjo, hehe

Min käre vän säger:

men ja kan ju glädja mej me att han kommer d nån gång

Jag säger:

vet du vad, du kommer också dö en gång

Min käre vän säger:

hehe, jo flera gånger tvivlar ja på att d blir

Puss

Det citatet och många, många andra är jag så ofantligt trött på.
Tänk dig en seg eftermiddag, det är smockfullt på tunnelbanan, det var så längesen du var kär att du börjat fundera på vad i helskotta det betydde nu igen, av någon bisarr anledning så bara måste det regna också, kort sagt en j*vlig dag. Mitt i alltihop så kommer det in två små turtuduvur, svävandes högt bland de rosa små puffiga molnen som uppenbarligen bara de två privilegierade kan se. De slår sig ner mitt framför dig och så börjar världshistoriens mest lättläsliga konversation

Tjejen "Jag ääälskar dig mer än nåååågonting annat"
killen "Du är mitt allt! utan dig skulle jag inte överleva!"
Tjejen "Jag klarar mig inte en dag utan dig!"

...i det här läget så tittar de varandra djupt in i ögonen, om det vore en sk "stirr-tävling" skulle de behöva sitta hela natten, de är ju experter båda två för höge bövelen! Själv står du mest och funderar på om du ska stanna vid närmaste suschi och köpa hämtmat eller om du ska vara duktig och laga middagen själv...

Killen "Utan dig..utan dig vore inte livet värt att leva"

...det är först nu du reagerar, hmm..har grabben hakat upp sig eller är tjejen döv så han måste upprepa sig hela tiden? eller en ännu bättre fråga; hur kan tjejen tro på det där gullegullet? vi vet ju alla att det där är världshistoriens älsta replik...

Tjejen "och jag klarar mig inte en minut utan dig"

...det är nu du synar dina olika alternativ
1. Lugnt sitta kvar och be till gudarna att du inte kommer att spy ner hela tunnelbanevagnen
2. Springa mot dörrarna och hoppas på att närmaste station är väldigt nära, annars finns risk för att du drämmer huvudet i dörren
3. Lugnt och stilla berätta för kärleksparet att "näheedå, ni kommer att klara er så bra utan varandra, det är bara hormoner som spelar er ett litet spratt, vänta bara, om några månader så kommer ni att hata varandra och världsordningen är åter i balans" lämna dem men hakorna i golvet och därefter komma fram till att det nog får bli suschi trots allt.

Ciao