theworldjuststopped

Efter mycket tjatter (och en kraftigt ökad telefonräkning) kom jag och av mina vänner fram till att det som rubbar hela systemet är att vi båda är singlar (kan ju berätta att jag råkade skriva sniglar först).

Ett tämligen enkelt problem att lösa kan tyckas för vissa, för andra inte. Personligen tycker jag att det är  extremt svårt, jag har liksom en tendens till att aldrig vara riktigt nöjd med någon (och nu bortser vi ifrån den simpla detaljen att jag är en jobbig idiot som är näst intill omöjlig att ha ett längre förhållande med... nu ser vi på saken ifrån mitt perspektiv) jag kan hitta fel på alla, men vem kan inte det, ingen är ju perfekt trots allt...

Men nu ter det sig så att jag hade hittat en liten pöjk som var så nära perfekt man kan komma (alla smarta inser att det förhållandet är slut nu, tyvärr) Det var, såklart, lilla jobbiga jag som kvaddade det, ibland undrar jag varför just jag ärvde alla "idiot-gener", min bror fick alla vettiga gener och jag fick gå ut med slasken... när ska det visa sig positivt att vara yngst? men för att återgå till ämnet, när förhållandet gått och lagt sig för att aldrig mera vakna så ringde jag, totalt förstörd, till en gammal vän ("vi har kännt varandra sedan urminnestider"-gammal) och för att muntra upp mig sa hon;
"men kom ihåg att killar är som bussar, missar man en så tar man nästa!"
Det där har jag funderat på väldigt mycket på sistonde, vad händer om jag inte vill bara "byta buss", tänk om jag vill, likt en snigel, i lugn och ro maka mig fram mellan de olika stationerna? I lung och ro utforska livet, utan att behöva oroa mig för att jag inte har någon partner, för visst kan jag ta nästa buss, men jag har inte bråttom någonstans, jag kan gott stå en stund på busshållplatsen och fundera.



Hade